Jag har valt att lägga en del händelser som sticker ut lite extra i ett särskilt kapitel istället för att låta dessa historier vara infogade under respektive plats. Det sammanbindande mellan dessa historier är att de på ett eller annat vis är ihopkopplade med ond bråd död och händelserna bör ha diskuterats i långa tider efter att de inträffat, i vissa fall har historierna levt kvar i folkminnet ända fram till våra dagar.

Barnamord i Kalbo by

Den 23:e april år 1898 inkom en anmälan till polismyndigheten i socknen gällande en eventuell fosterfördrivning som skulle ha skett i Kalbo. Anmälare var bonden C.J. Gustafsson i Kalbo och den utpekade flickan var hans piga Elin M. Johansson. Elin blev tillsagd av polisen att göra en läkarundersökning och framvisa ett läkarintyg på att hon inte hade fött barn, den 16:e april återkom hon till polisen med ett sådant underskrivet av en läkare ”P. Hellman i Norrköping” som intygade att det inte hade varit frågan om någon barnfödsel utan om en svulst i livmodern.

Något väckte dock polisens misstankar och den lokala polisen vände sig till stadsfiskalen Axel Lindén i Norrköping för att be honom kontrollera om det fanns någon läkare vid namn P. Hellman i Norrköping. Lindén återkom med svaret att han letat bland läkare och barnmorskor men inte hittat någon vid namn P. Hellman och den lokala polisen begav sig på nytt till Kalbo för att hålla nya förhör med Elin.

Elin fortsatte dock neka och hävdade att hon blivit undersökt av en doktor Lindvall i Norrköping som dock vägrat skriva ut något intyg, han hade hänvisat henne till denne Hellman som hade skrivit ut det nödvändiga intyget. Polisen ordnade efter detta med en ny läkarundersökning för henne som företogs av doktor K. Axell i Rejmyre följande dag. Elin dök inte upp på denna undersökning utan infann sig istället på poliskontoret där hon erkände att hon den 21:a april fött ett ofullgånget barn av kvinnokön, barnet hade levt i 2 timmar innan det dog utan att Elin själv hade något med det att göra. Födslovärkarna hade börjat på kvällen då hon vattnade djuren men hon hade trots det fortsatt arbetet och sedan gått och lagt sig i sin säng i köket vid 21-tiden, födseln hade satt igång strax efter. Hon avlägsnade de blodiga lakanen under natten för att inte bli upptäckt men låtit barnet ligga kvar gömt i sängen. Husmodern Anna Gustafsson som på morgonen efter upptäckte en efterbörd frågade Elin vad den kom ifrån. Elin som nekade till att kännas vid något om denna tog strax efter denna konfrontation barnet från sängen och begravt det i den förmultnade halmen bakom svinhuset.
Hon berättar också att i det intyg hon fått av den riktige läkaren (K. Axell) så hade det stått att hon förmodligen varit havande med ett c:a 5 månader gammalt foster, denna lapp hade hon under hemresan rivit sönder och istället fått en anställd på järnvägsexpeditionen att förfalska en lapp åt henne.

Efter erkännandet åkte de åter igen till Kalbo där Elin fick peka ut platsen där hon begravt barnet, strax bredvid gårdens svinhus. Polisen sökte efter kroppen men ingen kunde hittas och man antog att den grävts upp av räv eller ortens hundar som sprang fritt i byn vid den här tiden.

Parallellt med denna undersökning så försökte polisen också få reda på vem som skrivit det förfalskade intyget. Man höll förhör med ett antal anställda på järnvägsstationen men samtliga nekade till att ha något att göra med saken. Starkast var misstankarna mot en Nils Thure Nilsson vars signalement överensstämde väl med det som Elin gett polisen vid förhören, men vid domstolsförhandlingarna senare så frikändes han eftersom att Elin inte sade sig kunna känna igen honom.

Elin blev efter erkännandet förpassad till häktet men strax innan dom skulle falla i målet ändrade hon åter igen sin historia och erkände att hon fött ett fullgånget, levande, barn som hon sedan lade sin kudde över och där efter lagt sig med huvudet ovanpå för att skynda på förloppet, anledningen till mordet var att hon under födseln insåg att hon inte skulle kunna försörja barnet. Hon hade efter 14 dagar kontrollerat barnets grav och då sett att det fortfarande låg kvar där i.

Elin dömdes den 1:a augusti för barnamord till 3 års straffarbete och för förfalskning till 2 månaders straffarbete.

 

Hällstugekärringens försvinnande

År 1879 görs en makaber upptäckt på en mosse strax öster om Kalbo by, här påträffas kvarlevorna efter änkan Britta Maja Jansdotter från Hällstugan som hade försvunnit från hemmet på den 7:e september år 1877, enligt en lokal hörsägen för att plocka blommor, men aldrig återkommit. Trots ett massivt letande under lång tid, en dag ända upp till 100 personer som var ute i skogen, så kunde hon inte återfinnas förrän någon av en slump fann hennes kvarlevor nästan två år senare. Hon var vid försvinnandet ”gammal och orkeslös” och i husförhörsländer några år innan försvinnandet så kallas hon ”ofärdig”, det antogs att hon helt enkelt av utmattning fallit omkull i mossen, inte orkat resa sig och på så sätt drunknat, detta styrktes av att huvudskålen låg på så sätt att hon tycktes ha fallit framstupa. Vägen från Hällstugan till den plats där hon dog är ganska lång, drygt 5 kilometer om man går i en rät linje, och det är enbart skog och mossar, så för en gammal människa måste det ha varit en riktigt utmattande vandring men jag har svårt att tro att hon skulle ha gått vilse i dessa skogar, hon hade ju levt i Hällstugan i 53 år så hon borde känna till trakten väldigt bra, kanske hon överskattade sin förmåga och överraskades av mörkret. Än idag, nästan 150 år senare, så kan folk i byn visa ut den plats där hon ska ha hittats, platsen kallas i folkmun för ”Hällstugekärringegrytet”.

De lokala historierna om hennes försvinnande finns i olika versioner, den ovanstående är dock den text som skrevs in i dödlängden av prästen det år hon hittades och får antas vara den som är närmast sanningen. Vissa av de muntliga historierna kan dock ge lite mer information, i en av dem anges att det var torparen vid Högstafallet och hans dotter som hittade henne när de var ute och letade efter ett försvunnet får. En annan berättelse säger att hon skulle försvunnit om vinter och tagit sig över sjön Stora Nylingen till den plats där hon dog, men detta kan nog uteslutas då prästen uttryckligen skriver att hon försvann på sommaren. Förmodligen kommer en sådan version av händelseförloppet av att man för sig själv försökt förklara hur en gammal och orkeslös människa kan kunna hamna så långt bort från sin bostad, att gå tvärs över sjön på isen skulle vara betydligt lättare än att gå runt sjön genom kärr och skog. Detsamma kan nog sägas om versionen där det anges att mågen eller sonen skulle ha rott henne över sjön då hon skulle till Kalbo för att handla, en sådan sak borde prästen rimligtvis ha nämnt i sin text kan man tycka men han skriver istället att hon ”försvann från hemmet”. Tidpunkten för hennes finnande bör ha varit 18 eller 19:e oktober då distriktsläkaren Mauritz Wester den 19:e åker ut till Kalboskogen för att göra en rättsmedicinsk undersökning på kvarlevorna.

Hur det än var med händelseförloppet så har dess detaljer försvunnit med tidens gång även om historien i sina grova drag fortfarande berättas i byn.

 

Fosterfördrivning i Gölbäcken

I Gölbäcken hände något slutet av 1894 som borde varit den vinterns stora samtalsämne i byn med omnejd. Dottern till det dåvarande torparparet Anders Gustaf Andersson och Kristina Lotta Persdotter häktades för fosterfördrivning (abort) i början av 1895 och hon dömdes tisdagen den 19:e februari samma år till två års straffarbete av Finsponga läns häradsrätt. Emma Susanna Andersdotter, som hon hette, hade blivit gravid under 1894 och då hon redan hade ett utomäktenskapligt barn att försörja ansåg hon inte att hon kunde klara av att ta hand om ytterligare ett, av en piga i gården Svartviken här i socknen hade hon fått reda på att man kunde skrapa av fosforet från tändstickor och äta upp för att på så sätt framkalla ett missfall och så gjorde hon. Under 3-4 veckors tid åt hon fosfor flera gånger per dag, ibland så mycket som fosfor som från 25-30 tändstickor och den 19:e november fick hon missfall. Fostret gömdes sedan undan i cirka två månader, insvept i en linneduk, tills saken kom till polisens kännedom. Att det kom till rättsligt efterspel beror på att händelsen på något vis kom till bruksägaren Evald Indebetous kännedom, han var även ägare till en av Kalbo-gårdarna vid denna tid. När han fick reda på detta gick han med uppgifterna till Skedevi pastorsexpedition som i sin tur vidarebefordrade informationen till kronolänsmannen.

Enligt förhören med Emma Susanna så hade hon under hösten ramlat från en gärdesgård och enligt egen utsago visste hon inte om fostret hade rört sig efter detta, hennes mor, som var behjälplig vid förlossningen intygade även att barnets bakhuvud var krossat. Vid den obduktion som sedan utfördes på barnet, som vägde 350 gram, kunde man dock inte se något våld på huvudet och fostret uppskattades till att vara i ungefär 6:e månaden. Vidare ansågs att barnet hade varit dött vid födsel, eventuellt på grund av fosforintaget.
Emma Susanna hade under 1894 tjänstgjort som piga på torpet Nybygget, också det under Kalbo, och torparparet där hade sett att hon varit havande fast när de frågat hade hon nekat till detta. Paret hade även hittat avskrapade tändstickor i eldstaden och misstänkt att hon försökte sig på fosterfördrivning och de hade då påpekat hur farligt detta var även för hennes egen del. Efter domen fördes hon till Länsfängelset i Linköping där hon fick vara kvar fram till hennes frigivning den 16:e augusti 1896. Ett par år efter frigivningen, den 12:e december 1898, så dör Emma Susanna, 29 år gammal, hon är då skriven ”på socknen” vilket betyder att prästen inte vet exakt vart hon är boende någonstans.

 

Mordet i soldattorpet

Den nionde maj år 1774 dör Britta Andersdotter 46 år gammal. Hon var hustru till den dåvarande soldaten Petter Karling vid soldatorpet i Skogstorp, dödsfallet var en händelse som inte var allt för ovanlig då som nu. Efter begravningen några dagar senare när dödsfallet noterades av prästen i dödboken så görs heller ingen stor affär av det hela, det står bara att hon dog av ”bröstsvullnad”. Det skulle dock visa sig en tid senare att det gömde sig en betydligt rysligare historia bakom detta dödsfall, en historia som så småningom ledde fram till den enda avrättning som hittills kunnat härledas till en person bosatt inom byns gränser.

Vart Petter Månsson Karling föddes har inte kunnat fastställas men han dyker upp som soldat under Kalbo år 1767 och han är sedan 2 år gift med änkan Britta Andersdotter och paret får två barn, en pojke född samma år som Petter tillträder tjänsten och sedan en dotter 2 år senare. Med tanke på den kommande händelseutvecklingen så får man anta att äktenskapet inte var helt lyckligt.

Petter hade en bror vid namn Mårten Månsson, Petter övertalade på något vis sin bror att åka in till Norrköping för att inhandla någon form av gift som han kunde använda för att ta sin hustru av daga. Mårten åker in till Norrköping och köper giftet av en handlare vid namn Karl Österberg, med på resan till staden var också änkan Anna Börjesdotter ifrån det till soldattorpet intilliggande torpet Skogstorp. Mårten och Anna återvänder så från sin inköpsresa och Mårten ger Britta den dödliga dosen av giftet uppblandat i ett glas brännvin vid ett tillfälle då maken inte är hemma. Britta insjuknar där efter och blir liggandes sjuk i nio dygn innan hon avlider. Brottet ser ut att kunna gå obemärkt förbi då Britta blir gravsatt utan att någon misstänker att hon blivit mördad. Dock kommer det senare till rättsväsendets kännedom på något vis, möjligtvis genom att änkan Anna Börjesdotter talar bredvid mun eller att hon helt enkelt anger de båda bröderna och någon gång under sommaren 1774 arresteras Petter, Mårten, änkan Anna samt den handlare som sålt dem giftet.

Enligt domslut från Risinge häradsrätt den 29:e juli samma år så döms Petter Karling till att mista högra handen, halshuggas och steglas. Mårten döms något lindrigare till att ”enbart” halshuggas och steglas. Anna döms för att hon kände till brottet innan och inget gjort för att förhindra det, för detta ska hon bli straffad med spöstraff (”30 par ris, tre slag av paret”) samt under en söndag stå uppenbar kyrkoplikt i Skedevi kyrka.
Detta domslut står sig även i den efterföljande rättegången i Göta Hovrätt och för Petters del så verkställs straffet den 1:e mars år 1775 vid avrättningsplatsen Erstorpamon i Vånga socken. Brodern Mårtens död och avrättning har inte kunnat hittas i Skedevis dödbok eller i någon av de intilliggande socknarna, möjligtvis har hans död inte noterats eller så bodde han längre bort i någon socken där jag ännu inte letat, eller så har jag helt enkelt missat notisen. I domslutet står det att tre ledamöter har yttrat sig för att Mårten ska få ett lindrigare straff och att hans straff därför ska prövas av konungen och drygt 6 månader senare, i december 1774, så beslutar konungen i ärendet och fastställer där att domslutet var korrekt och därmed torde även Mårtens öde vara beseglat.

Utdrag ur domslutet från Göta Hovrätt:
” Kongl. Majts. och Riksens Götha HofRätts utslag, uppå then vid Risinge Tingslags Urtima HäradsRätt, hållne ransakning och den 29 juli sistlidne afsagde dom; hvarigenom Soldaten Petter Karling vid Östgöta Läns Infanteri Regemente och Östanstångs Compagnie samt dess Broder Mårten Månsson, såsom förvåndne, at, efter aftal och i samråd hafva genom förgift afdaga tagit Karlings hustru Britta Andersdotter, blifvit i förmågo af 24 Cap: 2s: 17 Cap. 1 och 3 §§: och 14 Cap: 1§: missgärningsbalken dömde, den förra at mista högra handen, halshuggas och steglas, samt den sednare halshuggas och steglas; hvarjämte enkan Anna Börjesdotter, hvilken icke kunnat frångå, at hafva varit med , då förgiftet kjöptes och vetat till hvad ända thet skjett, men sådant icke genast yppat, och sökt at skadan förekomma, utan först efteråt omtalt, blifvit skyldig förklarad, at therföre, af stöd af 61 Cap: 3§ missgärningsbalken afstraffas, med 30 par ris, trij slag af paret, och i Skiedevids Kyrkja en Söndag uppenbar Kyrkioplikt undergå.”

Tyvärr är det bara domslutet ifrån Hovrätten, samt resolutionen från konungen , som har kunnat hittas än så länge vilket endast ger en övergripande bild av händelseförloppet gentemot om man hade kunnat hitta antingen domstolsprotokollen ifrån Risinge Tingsrätt eller ifrån förhandlingarna i Göta Hovrätt.

 

Stöld och häleri

Följande levnadsöde är egentligen bara löst knuten till Kalbo men i och med att händelsen finns tämligen väldokumenterat i och med domstolsprotokoll samt att det finns porträtt bevarat ifrån den dömde så tar jag med även denna händelse här.

Erik Olofsson föddes i Kalbo år 1837 och var son till bonden Olof Olofsson och hans hustru Anna Jansdotter. Inget ovanligt finns noterat någonstans om honom som jag har kunnat hitta under hans uppväxtår och han flyttar i början av 1860-talet till Ölmetorp där han tar anställning som dräng. 1862 gifter han sig med en torparflicka, Brita Katarina Persdotter, ifrån Källstugan och de två flyttar så småningom till S:t Olai församling i Norrköping och det är där denna händelse tar sin början.

 

Torsdagen den 19:e februari år 1874 startar rättegången i Norrköpings Rådstugurätt där det är en ganska stor mängd tilltalade. Som huvudåtalade står Erik Olofsson med hustrun Brita Katarina men som medåtalade för olika grad av inblandning finns även ytterligare ett 30-tal personer, varav ytterligare en ifrån Kalbo, en man vid namn Anders Olofsson som är bonde i Kalbo vid denna tid. Ibland de åtalade finns också ytterligare en Skedevi-bo, en handlare vid namn Jonas Johansson ifrån Mullsätter,

Det som makarna plus ytterligare några till ur den stora gruppen var anklagade för var stöld av varor ifrån bolaget Scherini & Co i Norrköping. Erik och Brita Katarina var boende i huset där Scherini & Co höll till och de hade under flera års tid både stulit själva och tagit emot stulna varor för att sedan sälja dem vidare till bland annat handlare och bagare. Varorna som det handlade om var livsmedel så som kanel, vanilj, matolja o.s.v. och den sammanlagda summan av de stulna varornas värde beräknades vara 928 kronor. Det kanske inte låter så fasligt mycket i våra öron men som en jämförelse kan man ta att en dräng tjänade c:a 150 kronor per år runt år 1875.

Erik döms för 1:a resan stöld, inbrott samt stöld från husbonde till straffarbete i 3 år och förlust av medborgerliga rättigheter i 6 år. Brita Kristina döms för 1:a resan stöld, inbrott samt utskänkning av spirituösa drycker till straffarbete i 2 år, böter samt förlust av medborgerliga rättigheter i 5 år.

De två övriga Skedeviborna, Anders från Kalbo och Jonas från Mullsätter frikänns från häleri då summan som de köpt varor för var tämligen ringa samt att priset inte var så pass lågt att det var självklart att det handlade om stöldgods.

Vid Eriks frigivande ifrån Långholmens straffängelse den 23:e januari 1877 så anges han se ut på nedanstående sätt.

Hår: Ljusbrunt
Skägg: Ljust
Ögon: Blå
Näsa: Rak
Mun: Ordinär
Hy: Ljus
Höjd: 5 fot 8 tum
Kroppsbyggnad: ordinär

Han frigivs även med 152 kronor och 24 öre i fickan, d.v.s. en dryg årslön.

Erik och Brita Katarina håller ihop några år efter att deras fängelsestraff är avklarade men skiljer sig sedan år 1881 på grund av ”hustruns hor”. Brita Katarina flyttar till Stockholm med dottern och Erik gifter samma år om sig med en annan kvinna från Skedevi, Karolina Petersson, en statardotter från Ryd.

Erik dör 1895 i Norrköpings Östra Eneby föramling i Sandbykvarteren, han efterlämnar då bland annat 3 kor, 1 kalv och 12 höns. Hela kvarlåtenskapen värderas till 1634 kronor.

 

Den mordmisstänkte i Skogstorp

Den här händelsen har sin början tre dagar efter midsommar året 1693, eller den börjar egentligen en bra bit tidigare men det är nu hela händelseförloppet rullas upp för allmänheten.
Strax efter midsommar är några barn ute och vallar djur på häradsmarken utmed vägen mellan Norrköping och Simonstorp, i mellan två stammar som stod lutade mot varandra fann barnen vad de trodde var en död varg och när de senare kommer hem till sina fäder, Erik i Tängtorp och Per Klockare, och berättar om fyndet så uppdagas snart att vargen egentligen var lämningarna efter en död man. Man hittar på platsen ben, bitar av en skjorta samt knappar av tenn. Lämningarna efter mannen blev lagda i en kista och eftersom att ingen visste vem den avlidne var så sattes allmänheten på att fråga runt och höra sig för om någon visste om det runt omkring fanns några saknade personer som man skulle kunna koppla till den döde. Det enda tipset som inkommit var ifrån Jöns Lärka i Simonstorp som sade sig ha hört att en karl ifrån Örebro hade efterlysts så som saknad, men han kunde inte säga något närmare om vare sig personen eller tidpunkten och här hade denna historia kunnat ta slut för inget mera framkom och åren gick.

Men så nästan 6 år senare så sipprar rykten fram till rättsväsendet om skogvaktaren Lars Jönsson i Skogstorp i sömnen erkänt att han mördat den vid Simonstorps-vägen funna mannen, Lars Jönsson arresteras och förs till Linköpings Slott där han hålls i förvar tills 1699 års höstting den 26:e oktober.

Lars Jönsson har tydligen tidigare varit föremål för misstanke om inblandning i detta mord, dock framkommer det inte i häradsrättens dombok på vilka grunder, för följande står noterat i protokollet. ”Lars Joensson på Skogen blifwit, för några åhr sedan, äfwen för dhetta mord misstänkt, och anklagad nu för Rijsinge Tingsrätt, då Rijsinge Tingsrätt, såwijda fullkomblig skiäl dhen gången icke blifwit emot Lars Joensson andragne, att han begådt mordet, lemnat saken under Gudz domb, och till dess Gud skulle behaga dhen wijdare uppenbara ”.

Han blir således frikänd, men ser man till formuleringen så kan man ana att de knappast var övertygade om hans oskuld utan att frikännandet snarare handlade om brist på konkreta bevis.

Lars Jönsson fortsätter även i denna rättegång att neka till mordanklagelserna och menar att det uppkomna mordryktet är ”ohemult”. För att bringa någon klarhet i huruvida ryktena har någon sanningshalt eller ej så vill nu rätten hitta källan till detta rykte och börjar att nysta i rykteskedjan utifrån den person man senast visste ha framsägt ryktet. Rätten kallar då in Erik Ersson i Myckelmossa som säger sig ha fått ryktet berättat för sig av Arvid Hansson i Lindalen. Arvid som hade fått det berättat för sig av Nils Larsson i Sila som i sin tur fått ryktet berättat för sig under en resa till Stavsjö bruk utav en kolare från Stavsjö vid namn Nils Håkansson. Denne Nils Håkansson hade vid något tillfälle sovit i Lars Jönssons hus i Skogstorp och på kvällen hade då Lars börjat jämra sig och sagt att han hade gjort en sådan gärning att han inte kunde stå till svars inför gud och att han skulle gå till tinget och erkänna att han slagit ihjäl mannen som man funnit utanför Simonstorp.

Ytterligare ett vittne tillkallas, Nils Jönsson i Köpshult, och denne berättar att han har suttit i en stuga i Stavsjö tillsammans med Erik Ersson i Myckelmossa och Arvid Hansson i Lindalen när de börjat tala om mordet vid Simonstorpsvägen. Arvid hade då sagt sig veta inte bara vem den döde var utan även hur många penningar som stals ifrån honom samt vem som hade slagit ihjäl mannen. Mer hade inte sagts om saken vid det tillfället men Nils berättade också att han via Erik i Myckelmossa fåt höra att Arvid tidigare sagt att den döde var en tobakshandlare och att det stulits 111 daler kopparmynt ifrån denne.

Erik i Myckelmossa tillkallas för att bekräfta det Nils Jönsson framlagt för rätten vilket han också gör. Han tillägger dessutom att när han och Arvid varit ensamma i stugan så hade Nils frågat Arvid om det var han som slagit ihjäl tobakshandlaren, Arvid som nekade till detta sa då att det var Lars Jönsson i Skogstorp som stått för den handlingen. På frågan om varit Arvid hade fått all denna information ifrån så ledde även detta rykte tillbaka till kolaren Nils Håkansson och ifrån den natten då Nils sovit över i Lars stuga. Nu var det då ryktets grundare Nils Håkanssons tur att höras av rätten och den åtalade Lars påpekar inför rätten att Nils ”är hans avundsman” och att denne tidigare med våld skulle ha tagit en häst hemma hos Lars.

Nils vittnesmål är att han och Lars på väg ifrån Simonstorps kapell kommit överens om att slå följe med varandra ut i skogen för att jaga. De gick båda för att hämta sina bössor för att sedan inta en gemensam måltid hemma hos Nils Håkansson, efter måltiden begav de sig ut i skogen men timmen var sen och de blev trötta efter en lång dags vandring så de lade sig ned för att sova för natten under en gran. Vid detta tillfälle skulle då Lars framsagt det som förut framkommit, utöver det så sade sig Nils ha hört ifrån en Kristoffer Matsson i Humlekärr ha fått höra att Lars är en elak och faslig karl som gjort svåra missgärningar. Vidare sade han att Kristoffer hört ifrån ytterligare en person att Lars hade bekänt att han och Arvid Hansson i Lindalen tillsammans haft ihjäl mannen som hittats vid Simonstorp. Mordet skulle ha gått till så att Arvid först skjutit mannen som dock inte dött av skottet, Lars skulle då med en tallgren slagit ihjäl honom.

Förhören svänger nu in på att se om även Arvid kan vara inblandad i detta mord och efter att Lars Jönsson visats ut ur rättssalen så tillfrågas Arvid om han och Lars brukar följas åt ut i skogen för att jaga. Arvid, som först under långt och länge slingrar sig ifrån att svara fram tills att han får en allvarlig tillsägelse av rätten, säger till slut att han vid två tillfällen varit ute och jagat tillsammans med Lars, första gången för tre år sedan och andra gången för två år sedan. Någon mer gång kunde han inte erinra sig trots att Nils Håkansson påstod för rätten att Arvid och Lars allt som oftast brukar följas åt ut i skogen för jakt.

Efter detta förs Lars tillbaka in i rättssalen och han får då samma fråga som Arvid, om de två brukar jag ihop. Lars, som inte hört vad Arvid tidigare svarat, påstår då att de aldrig någonsin jagat ihop. Efter rättens påtryckningar om vad Arvid tidigare sagt så ändrar Lars sin berättelse och säger att de jagat ihop en gång tidigare. Arvid ändrar även han nu sin berättelse och säger sig ha misstagit sig och att det bara är en gång de jagat ihop.

Rätten överlägger efter detta och kommer fram till att man behöver tillkalla de ytterligare personer som namngivits under förhören för att om möjligt kunna bringa klarhet i skuldfrågan. Förhandlingarna skjuts därför fram tills nästkommande tingstillfälle som blir i februari år 1700.
När rätten åter samlas år 1700 så har Lars Jönssons inköp av kläder tagits upp som ett bevis i rättegången. Rätten som vid rannsakan funnit 4 stycken rockar hemma hos Lars samt fått berättat att Lars vid en resa till Stockholm inköpt fyra nya mössor anser att det är en orimlighet att Lars med egna intjänade pengar kan ha haft råd med detta. Lars som fortfarande nekar till mordet menar att rockarna och pengarna har han fått i dels en bytesaffär med en bössa samt vis bränning och försäljning av pottaska.

Rätten har vid denna tid också lyckats höra den förut omnämnda Kristoffer Matsson ifrån Humlekärr samt dennes fader, deras rykte byggde på att de fått händelserna berättat för sig av Lars Jönssons son Nils när de slagit följe med honom vid Stensjö. Det framkom också nu att Lars Jönsson vid något tillfälle varit så rädd för någonting att han under tre veckor inte vågade sova inomhus utan sov i en höstack ute i skogen. Rätten försökte förmå sonen Nils genom känslomässiga påtryckningar att för dem tala om varför hans far varit så rädd. Nils ramlar då ihop på rättssalens golv och låg så orörlig en lång stund och när han sent omsider återfår talförmågan så nekar han fortsatt till att veta någonting som knyter sin far till mordet.

Någon mer klarhet i ärendet får inte rätten, ingen av de inblandade erkänner något och resterande bevisning bygger bara på rykten, även om de relativt samstämmigt kommer från olika håll. I utslaget från rätten kan man utläsa att rätten finner det troligt att Lars Jönsson gjort sig skyldig till mord men att det inte finns tillräckligt med bevis för att fälla honom. I protokollets slutkläm så överlåter rätten straffandet till högre makter och öppnar upp för en fortsättning av rättegången om nya bevis framkommer, ”under Guds dom och framtijden till dess Gud behagar giärningen wijdare uppenbara, hwilket Högl. Kongl. Häradsrätten Hofrätt wijsa ompröfwande ödmiukligast underställes ”. Han döms dock för uppstudsighet mot rätten till ”att plikta med kroppen”, vilket gissningsvis innebär någon form av spöstraff som han tilldöms.

Några mer bevis framkommer tydligen inte för någon mer rättegång verkar det inte bli, Lars Jönsson fortsätter att leva i Skogstorp fram till sin död den 19:e februari 1719, 86 år gammal.