2 Kalbo under medeltiden

Om Kalbo:s tillkomst vet vi ingenting, ingen vet när den första människan tog de första spadtagen för sin boplats, att det skedde för väldigt länge sedan kan man dock slå fast. År 1385 omnämns ”Kallobodha” i dokument från Linköpings domkyrkas arkiv men det betyder inte att byn/gården inte existerade innan dess då skrivna ord från denna tid och tidigare är otroligt sällsynta. Vad man förmodligen kan sluta sig till i och med omnämnandet år 1385 är att byn (eller förmodligen ”gården” vid den här tidpunkten) fanns minst 100 år tidigare. År 1350 kom ju digerdöden till Sverige och efter sjukdomens härjningar lades många gårdar, främst sent uppodlade skogsgårdar, öde i och med att det överlevande folket övertog tomma gårdar på mera gynnsamma ställen. Med detta i åtanke måste man nästan dra slutsatsen att Kalbo befolkades minst före digerdöden och förmodligen i alla fall en mansålder innan dess så att ”produktionen” kommit upp i sådana nivåer att den ansågs vara för värdefull att överge till förmån för andra, bättre belägna, gårdar. Annan, mera generell forskning, finns också som stödjer denna teori. Det har bland annat runt om i Sverige, inkluderat Östergötland, gjorts pollenanalyser på jordar som påvisar en kraftig expansion av odlingsmark ut i de tidigare obebodda svenska skogsmarkerna från omkring år 1000 år fram till digerdödens intåg. Efter digerdöden avstannar nyodlingsfasen och kommer inte att återupptas för ens efter 1500-talet.

Under 1300- och 1400-talet så har bynamnet efterledet ”boda” vilket senare, i slutet av 1500-talet (runt 1580), förkortats ned till ”-bo”. ”Boda-namn” börjar förekomma i Sverige under vikingatiden och betydelsen är just ”bod”, det vill säga någon form av uthus/förvaringsbyggnad, förmodligen ute i någon by/gårds utmarker vid någon slåtteräng. När det gäller förledet i bynamnet, ”Kal”, så är en tolkning betydligt svårare att slå fast. ”Boda-namn” förekommer oftast ihop med ett mansnamn som förled och det är ju inte omöjligt att det är så även i detta fall, det vill säga att det är namnet ”Karl/Karle” som åsyftas. I så fall skulle betydelsen vara ungefär ”Karles bod” och då har vi det första sparade namnet på en person som bott och/eller vistas på byns marker för över 700 år sedan.

Byns grundande blir ju givetvis mer eller mindre gissningar men som jag ser det på grundval av dessa ovanstående olika delar att det är högst troligt att byn (eller då gården) grundades tidigast under slutet av vikingatiden (1100-tal) och senast första halvan av 1300-talet men troligare tidig medeltid (1200-tal). Så jag tror att vi utan att behöva skämmas för mycket skulle kunna ta och fira ett åttahundraårsjubileum i byn.

Gustaf Olsson som under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet samlade upp och nedtecknade platsnamn i socknen har skrivit ned följande sägen om Kalbo. ”Första bebyggelsen å K[albo] mark skedde vid Skogstorp ö[ster] ut, o det var dalkarlar som där slogo sig ned. Namnet K[albo] kommer av att det var kalt där förut.

Till den historien finns dock inga faktiska belägg och det känns otroligt att en sådan historia skulle kunna överleva så pass länge genom folkmun oförvanskad. Därtill så finns det relativt entydiga bevis genom kyrkoböcker och ”storskiftets” handlingar på att Skogstorp bebyggdes många hundra år efter att Kalbo omnämndes första gången. Gissningsvis bebyggdes Skogstorp i början av 1600-talet.

Jag har inte kunnat hitta några kartor eller dokument som kunnat belägga när byns gränser skapades så som de såg ut fram tills i alla fall i mitten av 1900-talet (i slutet av 1800-talet och framåt var gränsen snarare mer av en administrativ art än någon

form av ägofigur), men gissningsvis är de väldigt gamla. År 1704, vid en rågångsbestämmning omnämns gränsmärket ”Stabergsmo” och Stabergsstaven”, ett namn som återkommer de följande 200 åren. En ganska rimlig tolkning av det namnet är att det den ursprungliga betydelsen varit ”stav-berget”, det vill säga ”berget med gränsmarkeringen” men att namnet sedan ”dragits ihop” och mist sin ursprungliga betydelse, ”Stabergsstaven” blir ju då en tautologi, det vill säga att man upprepar samma sak och det tyder ju på att det redan då, i början av 1700-talet, var så att ”Staberg” blivit ett namn och inte längre en beskrivning av en plats. Då flera av grannbyarna också finns belagda att de existerade på medeltiden (exempelvis  Bränntorp som finns omnämnd på 1400-talet) så borde rimligtvis skogen ha delats in i någon mån redan då för att undvika konflikter vid användandet av denna resurs.

Om det medeltida Kalbo vet jag i princip ingenting, endast några namn finns bevarade för eftervärldens beskådande. År 1385 nämns, som skrevs tidigare, ”Kallobodha” och den 19 november år 1423 dyker det första nedtecknade, och bevarade namnet, upp, ”Botmundher i Kalabodhum” i ett pergementsbrev från Strängnäs domkyrka. Den 23 november 1453 omnämns ”Pedher Thomasson i Kalabodom”. Om man bortser från den ”Karle” som eventuellt gett namn åt byn så är Botmund den äldsta personen som omnämns i samband med byn och det är nu nästan 600 år sedan han gick omkring här på byns marker. Det berömda, och unikt välbevarade, mossliket ”Bockstensmannen” från Varberg i Halland är ungefär samtida med Botmund och genom detta fynd kan man se ungefär hur en man, i alla fall av högre stånd, kan ha gått klädd under denna tid.

Bockstensmannen. Klädedräkt från 1300-1400-talet

I mitten av 1300-talet drabbades Sverige, och världen, av den gigantisk katastrof som av framtida generationer kom att kallas digerdöden. Digerdöden kom till Sverige för första gången under våren år 1350 och dess höga dödlighet gjorde att upp mot en tredjedel av Sveriges 750 000 invånare dog. Att sjukdomen kunde spridas så pass mycket i denna relativt glest befolkade del av världen berodde på att sjukdomen hade en exceptionellt lång inkubationstid, 32 dagar, och den smittade som värst de sista 20 dagarna. Hur digerdöden drabbade Skedevi och Kalbo vet ingen men man kan förstå människornas känsla under denna hemska tid, att en tredjedel av befolkningen dör under en kort tid påverkar ju givetvis samhällsstrukturen såväl som det mänskliga psyket. I samtida skildringar från sydligare breddgrader så sägs ”att människornas hjärtan blev hårda och kalla” då man inte längre ansåg sig ha någon framtid att blicka mot, det är en beskrivning som säger hur enorm denna katastrof måste ha tett sig.

Gissningsvis var denna onda tid något som Botmund och de övriga i Kalbo diskuterade många gånger drygt 100 år efteråt. Men många onda saker för också något gott med sig, de som överlevde hade nu tillgång till mer åkermark och byggnader och för många av dessa överlevare blev i alla fall tillvaron lite enklare än innan.

Det finns en sägen kopplad till Skedevi som gäller tiden för digerdöden, enligt den skulle en ung man från Östergötland ha blivit ensam kvar i sin hembygd och han gav sig ut för att leta efter andra överlevande. När han var vid Risinge såg han fotspår på marken och han följde då dessa. I Skedevi kom han i fatt fotvandraren som visade sig vara en ung kvinna och efter detta ”Skedevi Adam och Eva”-par ska de boende i trakten härstamma.