3 Kalbo by

  1500-tal

Från 1500-talets mitt börjar man kunna få en någorlunda komplett bild över ägarna till Kalbo, än så länge rör det sig bara om en enda gård och för vad som är känt hittills så finns det inte heller några underliggande torp vid denna tid.

Vanligt var att bönder i skogsbygden betalade skatt till kungen i form av exempelvis smör, i Skedevi socken var dock näver, humle och bast det främsta betalningsmedlet när skatten skulle betalas. ”Bast” är det lager på träd som finns mellan bark och ved och det var då främst lind som man repade detta från, i och med detta gick bönderna i socknen under vedernamnet ”bastbitare”. Att bast samlades in runt om på Kalbos marker vittnar platsnamn som ”Bastskogen” om, ett namn som lever kvar än i dag även om ingen större mängd med lindar växer där nu för tiden. Basten användes sedan för reptillverkning och/eller för vävning av grövre textilier.

En nid-ramsa finns bevarad som gissningsvis kommer från Risinge med tanke på slutklämmen, ”Skeve” betyder här ”Skedevi”.

Skeve bastbitare
Regna stugsittare
Hällestad klampar
Godegårds påsar
Wånga druntar
Tjellmo harar
Risinge män
De lefva än

”Hällestad klampar” är förmodligen en passning till Hällestads många olika smedjor där smederna bar träskor till skydd mot den heta arbetsmiljön. ”druntar” är en äldre slang-ord för ungefär ”latmask”.

Även om nu skogarna, vad gäller trädslag, såg ut ungefär som idag så fanns ändå en stor skillnad och det var att mycket av djurens betesmarker var just skogsmark. Det är ju inget unikt för 1500-talet utan det var ett skick som använts både tidigare och senare i historien och detta hade ju givetvis inverkan på hur skogen såg ut, främst då marken närmast byn. Ett långvarigt betande av djuren och betesfrämjande åtgärder av människorna gav en betydligt glesare skog med mer örter och gräs. Förmodligen höll man undan gran, tall och ek i möjligaste mån då dessa trädslag oftast ger en försurande effekt på marken med sämre tillväxt av bete som följd, därav kan man anta att skogarna här omkring byn var betydligt glesare och ljusare än idag.

År 1563 bröt ett krig ut mellan Sverige och Danmark, Lübeck och Polen, detta krig kom att fortgå fram till 1570 och fick senare namnet Nordiska sjuårskriget. I december 1567 hade danskarna trängt ända upp till Norrköping och efter sig hade de lämnat brända och plundrade städer och gårdar. Man kan tänka sig Kalbo-befolkningens rädsla för den danska härens norrgående marsch och att ha dem så pass nära som Norrköping måste ha varit en mardröm. Dock lyckades svenskarna stoppa framryckningen vid Motala Ström och danskarna återvände söder ut igen och man kan nog vara tämligen säker på att det drogs många suckar av lättnad i Kalbo och socknen i stort då.

Men åter till Kalbo-bönderna, under denna tid är det nästan undantagslös bara de gårdsägande männen som det finns namn på, och oftast bara deras förnamn. Orsaken till det är att den information som finns är skatteunderlag och därför är det enbart uppgifter kopplade till detta som tas upp i dokumenten och för identifiering räckte det då med bara ett förnamn plus gårdsnamnet. I listan förekommer ordet ”skattehemman”, ett skattehemman var en fastighet ägd av bönder med rätt att delta i ting och olika stämmor.

Här nedan kommer några av de 1500-talsbönder som bott och verkat i Kalbo.

1540 ”Per” Betalade en kungsfodring för ett skattehemman, betalningen var fyra hästar eller 12 öre

1543 ”Eric i Kalbod”. Betalade en kungsfodring. År 1543 anges att Eric har ”god åker, äng, utrymme, mulbete, fiskevatten, timmerskog och vedbrand Men ingen ållonskog.
”Vedbrand” har betydelsen ”brännved”, ”ved att elda med i hushållet” och ”ållonskog” är ekbackar/ekskog då ekollon var ett viktigt foder för bland annat grisar.

1566 ”Jonn i Kalleboda”. Namnges i en tiondelängd (kyrklig skatt).

1571 ”Joen i Kaleboda” lade följande bidrag till Älvsborgs första lösen. 25 lod silver, 4½ lispund koppar, 5 stycken kor, 3 stycken nötdjur på 3 år, 1 styck nötdjur på 1 år, 10 stycken får, 20 stycken getter, 2 stycken svin och 1 häst. Allt som allt värderat till 15 mark vilket var en ganska avsevärd summa.

1580 lämnade samme Joen 3 spen (c:a 1½ tunna) råg och 3½ fjärdingar (nästan 100 liter) malt i tionde till kyrkan

Byn från 1600-talet och framåt

Någon gång under första halvan av 1600-talet så delas Kalbo upp i två gårdar, lite oklart exakt när det sker. Sedan klyvs gårdarna ytterligare under 1700-talet, även här är det oklart exakt när men i alla fall under 1700-talets andra hälft och senast innan Storskiftet 1797. Vid storskiftet är det fyra gårdar för att vid 1809 bli fem stycken. Runt år 1830 tillkom ytterligare en gård genom klyvning och 1875 klyvs ytterligare en av gårdarna men denna slås i praktiken ihop igen i början av 1900-talet då de båda markerna övertas av samma ägare. En av gårdarna klyvs även runt 1850 med en del till Forssa Bruk, den här delen var bara åker och skogsmark och den skiljdes senare ifrån byns mark och ägs idag av Holmens bruk.

Kalbo år 1650. Mangårdsbyggnaderna ligger här runt området där Gård 6 ligger idag. All åker och ängsmark ligger väster om dagens landsväg.

Bortsett från jordbruk och skogsbruk så odlade man också i alla fall fram till andra halvan av 1800-talet humle i syfte att sälja. Detta var tämligen ovanligt i den här delen av Sverige vid den här tiden och faktum är att Skedevi socken var en av få socknar som levererade humle för avsalu. På skifteskartorna ifrån laga skiftet och storskiftet kan man se att ett antal humlegårdar finns utmärkta så även i Kalbo odlades det en del humle. I Statistiska Centralbyråns 5-årsberättelser ifrån åren 1833-1837 kan man läsa följande angående humleodling.
Humla odlas alltför litet, och till afsalu blott uti en socken, Skedevi, den nordligaste inom Länet, och hvarifrån måhända 1000 LMU. årligen öfverhufvud försäljas

Vid rapporten för åren 1851-1855 hade mängden producerad humle för försäljning gått upp en aning och var nu på 1500 LMU. Den sista noteringen angående humle som jag kunnat hitta i 5-årsberättelserna är ifrån åren 1866-1870 och där finns följande notering. ”I Regna och Skedevi socknar inom länets norra del har trägårdsskötseln af gammalt varit med nit omfattad, och i sistnämnda socken odlas ännu fortfarande humle till afsalu”. LMU betyder här det gamla måttet lispund där 1 lispund motsvarar ungefär 8.5 kilo.

Kolmila i Kalbos skogar ifrån 1900-talets första hälft.

Vidare så kolades det träkol också ute i skogarna omkring byn. I ett dokument som finns bevarat hos Karl Erik Eriksson i Kalbo så kan man läsa hur avräkningen för kolningen gick till under bland annat året 1857. I avräkningen tas 5 kolmilor upp och dessa producerar ihop 192 läster kol. ”Läst” är ett äldre rymdmått för träkol och översatt till moderna mått blir 1 läst ungefär 2 kubikmeter, det vill säga att de fem kolmilorna år 1857 producerade c:a 384  kubikmeter träkol.

Det gick åt ungefär 2 kubikmeter skog (m3f) för att tillverka 1 läst träkol, vilket i sin tur innebar att man var tvungen att avverka runt 400 kubikmeter skog för år 1857 års kolframställning, gör man en ytterst grov generalisering så kan man säga att kolframställningen krävde att man avverkade en yta på c:a 1-2 hektar. Värdet på kolet blir ungefär 690 riksdaler varav hälften gick till kolarnas löner.

Kolet transporterades ur skogen med häst och släde på vintern vid vinterföre, företrädesvis via frusna kärr och sjöar. För Kalbo-kolets del så transporterades det till kolhuset vid Simonstorps järnvägsstation efter att järnvägen Katrineholm-Norrköping togs i bruk år 1866. Konvojerna med kolkörare från skogarna runt omkring Kalbo innebar många törstiga hästar, enligt utsago var de boende i Rödkärr på vägen till Simonstorp tvungna att ta in sitt vatten tidigt på morgonen då deras källa, som låg utmed vägen, senare på dagen var tom efter att alla kolkörare låtit vattna sina hästar där.

Följande notis i Östgötaposten den 31:e januari 1896 beskriver sluttampen på den vinterns kolkörning. ”Forsling af kol, ved, timmer, sågadt virke, massaved m.m. pågår nu med stor ifver i skogstrakten. Simonstorps station erbjuder en liflig anblick. Det präktiga föret är dock nästan borta, och djuren få nog slita ondt i barmarken på landena mellan sjöar och kärr

Att bränna kol i stor skala upphörde i princip helt i Sverige efter andra världskriget. Kolhuset vid Simonstorps station revs också runt den perioden så det är rimligt att anta att denna epok i Kalbos historia också gick i graven runt slutet av 40-talet.

Att försöka presentera ägandeförhållandena för dagens gårdar i Kalbo är inte så lätt som man kanske tänker sig. Det är svårt att hitta ett överskådligt och rättvisande system att göra detta på i och med att samtliga gårdar härstammar från en enda gård och gårdarna delats flera gånger och flera av gårdar även flyttats minst en gång och frågan är hur man ska namnge dessa och vilken som är originalfastigheten i de fall där delning skett. Jag kommer här nedan att benämna gårdarna med de namn som dels Tommy Dalhlgren har använt i sina anteckningar och dels de namn som lever kvar i minne och folkmun för vissa av gårdarna.

Gård 1, Erik Annersa

Gården längst norrut i byn med bostadshus på vänster sida av landsvägen och ladugårdsbyggnader på landsvägens högra sida. Ägs idag av Karl Erik och Britt-Louise Eriksson. Gården består av två fastigheter och har under en period brukats som två gårdar.

Erik Annersa stående mellan hästarna. Sönerna Erik och Olle på hästarna i bildens vänstra kant. Olle tar sedemera över gården. Barnet till höger är barnet till handlaren i byn. Bilden tagen från ladugårdsplanen mot landsvägen.

Brukare:

? – 1804, Jan Jonsson (f. 1767-09-18, d.1804-04-04) och Kerstin Eriksdotter (f. 1773-10-19) (Omgift med nästkommande brukare efter Jans död)

1805 – 1826, Nils Bengtsson (f. 1779-12-01) och Kerstin Eriksdotter (f. 1773-10-19)

1826 – 1832, Erik Jansson (f.1798-12-02) och Brita Persdotter (f. 1807-10-25)
1832 – 1839, Anders Månsson (f. 1808-05-21) och Brita Nilsdotter (f. 1807-02-09)

1839 – 1874, Olof Eriksson (f. 1815-03-08, d. 1874-01-07) och Anna Nilsdotter (f. 1808-11-13). Före 1839 brukare till ”Gård 2”.

*1851 – innan 1860, Brukar ena delen av fastigheten. Karl Johan Karlsson (f.1824-09-23) och Anna Brita Lindgren (f. 1827-12-30)

1874 – c:a 1908, Ena delen av fastigheten. Anders Olofsson (f. 1843-12-18) och Kristina Andersdotter (f.1848-11-10, d. 1913-05-27)

1874 – 1907, Ena delen av fastigheten. Olof Olofsson (f.1839-03-10, d. 1907-05-05) och Kerstin Persdotter (f. 1838-09-09, d. 1913-09-08)

c:a 1908 – ?, Erik Anders Andersson (f.1875-03-27) och Hanna Sofia Gabrielsson (f.1885-03-13)

 

Gård 2, Kalboholm (gamla anstalten)

Kalboholms boningshus innan branden.

Den sydligaste gården belägen på landsvägens västra sida. Den tidigare mangårdsbyggnaden nedbrunnen och ersatt. Fastigheten användes under 1900-talets första del som anstalt för först unga ”vanartiga flickor” och sedan arbetshem för bland annat människor med alkoholproblem. Gården är idag avstyckad till enbart boningshusen och ägs idag av Stefan och Kerstin Jonsson.

Brukare:

Innan 1616 se listan av 1500-talsbönder tidigare i boken.

1616, Per/Peder (f. c:a 1572, d. 1646-05-10) och Ingeborg (f. c:a 1581, d. 1649-01-21

? – ?, Lars Pedersson (f. c:a 1596, d. 1690-05-04) och (hustru 1) Brita Olofsdotter (d. 1668-04-02), (hustru 2) Anna

? – ?, Olof Larsson (f.1648-12-18, d. 1733-12-09) och Ingrid Börjesdotter (f. 1650-04-15, d. 1725-11-01)

? – 1714, Olof Olofsson (f. 1687-03-13, d. 1714-02-01) och Anna Bergesdotter (f. c:a 1681, d. 1737-03-26) (omgift med nästkommande brukare)

1717 – ?, Sven Persson (f. 1693-02-26, d. 1757-07-10) och ovanstående Anna Bergesdotter.

? – ?, Olof Olofsson (f. 1708-07-09, d. 1770-07-22) och Anna Jönsdotter (f. 1720-10-17, d. 1784-10-19)

? – c:a 1805, Jöns Olofsson (f. 1741-03-08) och Brita Ersdotter (f.1748-12-25)

1806 – 1836, Erik Jönsson (f. 1781-12-27, d. 1831-12-09) och Anna Olofsdotter (f. 1794-01-12)

1836 – 1839, Olof Eriksson och Anna Nilsdotter (från 1839 brukare till ”Gård 1”)

1839 – 1852, Anders Eriksson (f. 1817-11-01, d. 1852-05-28) och Kerstin Olofsdotter (f. 1827-01-12, d. 1869-02-18). Ogift med efterkommande brukare.

1853 – c:a 1872, Per Adolf Lindström (f. 1831-04-15) och (hustru 1) ovanstående Kerstin Olofsdotter. Hustru 2 Johanna Gustava Jonsdotter (f. 1845-04-14)

1872 – 1913, Karl Johan Gustafsson (f. 1840-01-08, d. 1917-09-21) och Anna Andersdotter (f. 1847-12-11, d. 1924-03-16)

1913 – 1919, Frans Teodor Gustafsson (f. 1875-08-19) och Jenny Teresia Andersson (f. 1885-05-25)

1919 – 1922, Per Lorentz Eriksson (f. 1881-10-02) och Hildur Eulalia Sjögren (f. 1883-12-12)

1922 – 1925, Karl Johan Nilsson (f. 1870-02-20) och Albertina Pettersson (f. 1867-11-11)

1925, Ludvig Larsson Rosén (f. 1877-10-09) och Anna Valentinsson (f. 1879-08-22)

Från 1925 , Norrköpings kommun. Skyddshem för ”vanartade flickor”

 

Gård 3, Solberga

Gården med både boningshus och lador är belägen på västra sidan av landsvägen vid byns mitt, den är idag avstyckad till boningshus och två kvarvarande lador samt någon hektar åkermark och ägs idag av Sissi Westerberg.

Brukare:

Innan 1616 se listan av 1500-talsbönder under rubriken ”4. Kalbo by”

1616, samma gård som Gård 2 (Per/Peder och Ingeborg)

? -?, Hindrik Pedersson (f. 1601, d. 1698-06-09) och Elin Olofsdotter (f.1620, d. 1683-04-02)

? – ?, Hindrik Olofsson (f. 1682, d. 1738-04-30) och Ingrid (f. 1684, d. 1772-11-30 (Gick vilse i skogen))

? – ?, Olof Hindriksson (f.1719-12-11, d. 1774-11-11) och Brita Jönsdotter (f. 1721, d. 1791-06-22)

? – 1792, Olof Olofsson (f. 1746-11-02, d. 1792-04-07) och Lisa Ersdotter (f. 1756-06-03, d. 1836)

1809 delades gården, Gård 4 Karl Orsa/Karlssons-gården

1792 – 1809, Del av fastigheten. Jan Ersson (f. 1756-06-16) och Brita Olofsdotter (f. 1776-02-08)
1792 – 1836, Del av fastigheten fram till 1809. Olof Olofsson (f. 1778-12-14, d. 1836-11-13) och Anna Karlsdotter (f. 1783-09-17)
1792 – 1809, Del av fastigheten. Anders Persson (f. 1783-11-15) och Kerstin Jönsdotter (f. 1779-02-14). Anders och Kerstin tar år 1809 Gård 4, Karl Orsa-/Karlssons-gården

1836 – 1875, Olof Olofsson d.y. (f. 1812-03-09) och Brita Olofsdotter (f. 1812-01-01)

1875 – 1877, Olof Nilsson (f. 1839-11-01) och Anna Kajsa Nilsdotter (f. 1845-12-23)

1877 – 1901, Ingen brukare boende på gården. Drivs och ägs bröderna Indebetou (Forssa Bruk)

1901 – 1904, Karl Krantz (f. 1874-06-13) och Aqvilina Vilhelmina Fredriksson (f. 1876-09-23).

1913 – 1918, Per Lorentz Eriksson

1918 – 1924, Johan Gotthard Eriksson

1923 – 1927, Johan Axel Holmberg

1927 – ?, Karl Johan Andersson

Gård 4, Karl Orsa-/Karlssonsgården

Gården är belägen vid byns mitt på landsvägens västra sida. Gården är avstyckad till en villatomt, boningshus och ett uthus finns kvar men ladugården riven. Fastigheten ägs idag av Jens Jenssen och Ulrika Borg.

Karl-Orsa-/Karlssons-gårdens ena boningshus till vänster i bild

Brukare:

Innan 1809, se Gård 3, Solberga

1809 – 1846, Anders Persson (f.1783-11-15, d. 1846-07-07) och Kerstin Jönsdotter (f. 1779-02-14)

1846 – c:a 1864, Per Anderson (f. 1811-07-19) och Anna Olofsdotter (f. 1806-09-30)

c:a 1864 – 1877, Ingen brukare bor på gården. Gården ägs då av Olof Eriksson i Skogstorp (som efter 1877 flyttar hit) och brukas av Bränntorps gård.

1877 – 1885, Olof Eriksson (f. 1831-05-26, d. 1885-05-24) och Anna Eriksdotter (f. 1832-10-11)

1887 – ?, Karl Johan Olofsson ”Karl-Orsa” (f. 1862-01-20) och Edit Eleonora Eriksson (f. 1872-06-20). Från 1901 brukar de inte gården själva men äger den och bor där.

1901 – 1904, Gustav Andersson (arrendator) (f. 1843-11-05, d. 1904-03-12) och Hilma Matilda Olaidotter (f. 1852-08-21, d. 1914-03-31)

1904 – 1907, Johan Albert Eriksson (f. 1866-08-29) och Edla Elisabet Karlsdotter (f. 1874-12-27)

1920 – ?, Karl Fredrik Fredriksson (1866-08-29) och Anna Kristina Andersdotter (f. 1864-02-13)

 

Gård 5, Schmidts-/Lidéns-gården

Gården är uppförd på sin nuvarande plats strax efter år 1830 då den delades ifrån den urprungliga fastigheten till denna gård och ”Gård 6”. runt år 1872 brukas de två gårdarna som en igen av ägaren till denna gård. I ett sämjedelsningsdokument från år 1840 omnämns att änkefru Schmidt den 20:e september år 1830 fick tomtmark tilldelad ifrån byn för att uppföra de nya byggnaderna. Gården är belägen i mitten av byn med boningshus och ladugård öster om landsvägen. Ägs idag av Mårten Swärd.

Brukare:

? – ?, Anders Andersson (f. 1707-05-10, d. 1780-04-28) och Brita Andersdotter (f. 1702, d. 1787-06-23)

? – 1794, Anders Andersson (f. 1741-07-20, d. 1794-05-19) och Anna Persdotter (f. 1741-11-01)

1794 – 1825, Anders Andersson (f. 1774-10-05, d. 1827-09-16) och (hustru 1) Elsa Gabrielsdotter (f. 1772-06-03, 1817-04-20), (hustru 2) Kerstin Kristoffersdotter (f. 1775-03-11)

1825 – 1830, Gården delas 1830 och Olof äger och brukar sedan ”Gård 6”. Olof Olofsson (f. 1795-05-27) och (hustru 1) Brita Andersdotter (f. 1797-11-03, d. 1827-09-16), (hustru 2) Anna Jansdotter (f. 1801-06-30)

1830 – c:a 1851, Änkan Anna Andersdotter Schmidt (f. 1808-01-20)

c:a 1851 – 1895, Karl Ludvig Schmidt (f. 1832-07-23, d. 1913-10-22) och Johann Fredrika Eriksdotter (f. 1836-02-26, d. 1915-01-02)

1895 – 1911, Karl Vilhelm Schmidt (f. 1859-04-21) och Charlotta Persdotter (f. 1858-12-13)

1911 – ?, Karl Herman Elias Schmidt (f. 1885-03-22) och Olga Linnea Eugenia Larsson (f. 1890-04-15)

Gård 6

Den här gården är belägen på den plats där den ursprungliga byns byggnader låg innan Laga Skiftet, det vill säga väster om landsvägen ungefär i mitten av byn, och gårdens brygghus ska enligt utsago vara byns äldsta oflyttade byggnad. Gården delades år 1830 och bildade då denna plus ”Gård 5”. Efter runt år 1872 så brukades denna gård under Gård 5 även om dåvarande ägare bor kvar och gården står kvar som en egen enhet i husförhörslängderna fram till c:a år 1895. Gården är idag avstyckad till villatomt och ägs av Jimmy Alderin och Lina Carlsson.

Brukare:

Innan 1830 se Gård 5.

1830 – 1841, Olof Olofsson (f. 1795-05-27) och Anna Jansdotter (f. 1801-06-30)

1841 – 1872, Anders Olofsson (f. 1820-04-01) och Stina Greta Jansdotter (f. 1817-12-19)

Efter 1872 se Gård 5.

Gård 7

Ett markskifte som ligger i byns norra kant mot Bränntorp och upp mot Nylingen i öster. Skiftet har brukats som en egen enhet fram tills c:a år 1872 då den säljs till Forssa Bruk (Bröderna Indebetou) och därefter brukas skiftet av Gård 3, Solberga som även denna ägs av dem.

Brukare:

? – ?, Hans Hindriksson (f. 1648-01-30, d. 1726-20-02) och Elseby Olofsdotter (f. 1654-05-21, d. 1727-05-14)

? – ?, Åke Hansson (f. 1686-09-29, d. 1745-07-14) och Agneta Eriksdotter (f. 1685-07-26, d. 1760-08-17)

? – ?, Olof Nilsson (f. 1710-03-27, d. 1762-01-22) och (hustru 1) Elsa Åkesdotter (f. 1712-10-27, d. 1757-05-22), (hustru 2) Karin Eriksdotter (f. 1699)

1762 – 1810, Nils Olofsson (f. 1744-08-28, d. 1810-03-05) och Kerstin Nilsdotter (f. 1739-01-24)

1810 – 1841, Olof Nilsson (f. 1768-12-19, d. 1841-03-27) och Brita Ersdotter (f. 1779-07-18, d. 1814)

1841 – 1863, Erik Olofsson (f. 1807-08-15, d. 1863-06-30) och Johanna Jonsdotter (f. 1821-12-29)

efter 1872 se Gård 3, Solberga.

Kalbovisan

Följande visa finns nedtecknad i bland Tommy Dahlgrens digra dokumentsamling och ska enligt utsago vara ifrån 1920-talet. Fredlund och Tell som omnämns i visan var som jag har kunnat hitta i alla fall inga personer bosatta i byn, en ”kolportör” kan ha betydelsen ”kringresande försäljare av böcker och annan litteratur” eller en form av försäljare av religiös litteratur i kombination med predikan så det är väl förmodligen så att dessa två herrar var några som kom på besök emellanåt, möjligtvis som predikanter i bönehuset. ”Anners Jonsa” bodde däremot i ”Solberga torp” (det hus som nu ägs av Ann-Kristin Stendahl) i mitten av byn på landsvägens västra sida.

Vistraditionen, ”spex” och lokala föreställningar var något som fortlevde med i byn även senare och uppfördes med jämna mellanrum. Ingrid i Fallet (född 1924) berättade i ett av våra samtal om att hon med flera brukade sätta upp små ”revyer” med sång och föreställningar om lokala personer och händelser. Just denna visa är hon dock inte upphovskvinna till om nu dateringen av den stämmer.
I Kalbo stad den stora som även kallas by,
där kom två kolportörer med skär och rosig hy.

Den ene hette Fredlund den andre Oskar Tell,
de hade nådens honung i varsin helbutelj.

I nämnda by fanns flickor en rätt så stilig rad,
som ej av eget tycke gått miste om nå´n bal.

Sen vördes folk i massor på varje veckans kväll,
ja under gjorde Fredlund med hjälp av broder Tell.

Och fruar duka borden med allt som fanns i skåp,
när inte Fredlund frälste då satt han där och åt.

Men lik den starke Simon som nämns i Bibels blad,
den underbara makten uti sitt hår han har.

Ty hören nu att håret han på sitt huvud bär,
sig högt mot himlen välver och blont och vågigt är.

Då mången usling drager ur syndens djupa brunn,
och nåd och frälsning droppa ur varsin söta mun.

Ja, flickor frälsas buntvis och även på ett hörn,
kom gamle Anners Jonsa den store syndabjörn.

Han var ju något tvagen i nådens bad förut,
men kom nu fram till dopet som nyfött gossebarn.

Man såg de vita lammen på knä i Kalbo käll,
i ögonen syns tindra på Fredlund och på Tell.

Se alla gummor brinna som grånat uti tron,
de snattra såom änder och kråmar sig i kjol´n.

Och frälsta skaror jublar, nu har vi nåd var dag,
och om vi den förlorar vår Fredlund dock finns kvar.